Jämförelse av svensk flyktingpolitik under det andra världskriget och Syriens inbördeskrig

Abstract

Från förra århundradet har Europa varit ett attraktivt land för flyktingar framöver. Redan vid en tidpunkt då andra världskriget avslutades fanns tusentals flyktingar i Europa. Under det andra världskriget var Sverige ett neutralt land och hade möjligheter att välkomna flyktingar med potential att stanna för en längre tid. Även om många av dem ville återvände till sina hem, stannade de flesta i ett hopp om att få ett bättre liv i Sverige. Detta nordiska land har varit attraktivt inte bara för de baltiska länderna under det andra världskriget men också för Mellanöstern, inklusive Syrien som överlever inbördeskriget från år 2011. Det andra världskriget och flyktingar från Estland, Lettland och Litauen förändrade situationen i Sverige och under denna period blev landet mångkulturellt. Byström (2014) nämnde i sin artikel om flyktingar och det andra världskriget att mellan åren 1939 och 1945, dvs. under kriget hade antalet av flyktingar från Baltiska länder stigit 40 gånger. Under den andra stora flyktingkrisen mellan åren 2011 och 2015 har antalet Syriska flyktingar stigit nästan 80 gånger. Enligt statistiken från Migrationsverkets webbsida har Syrien nyligen varit nummer ett land bland asylsökande i Sverige. (Statistik 2016) Denna uppsats är koncentrerad på två stora flyktingkriser i Sverige. En av dem betecknas som en början av flyktingpolitiken och den andra markeras som den största flyktingkrisen i Sveriges historia. Det har varit nästan 70 år mellan de två kriserna och flyktingpolitiken kan vara olika. Analysdelen är koncentrerad på möjligheter som Sverige har erbjudit för sina flyktingar från de Baltiska länderna och som det erbjuder för flyktingar från Syrien nu. Följaktligen frågan är om flyktingpolitik har förändrats och blev bättre eller sämre? Samt vilka förändringar finns det mellan de två tidsperioderna?