Andlig hopplöshet. En undersökning av andlig hopplöshet som följer på nedbrytandet av gudsbilden i Ingmar Bergmans andliga trilogi

Abstract

Ingmar Bergmans filmkonst är välkänd runt om i världen. Eftersom hans verk är mycket personligt och ifrågasätter olika aspekter av livet, bland annat kärlek, gud och död, har det något för alla. Denna uppsats kommer att beskriva andlig hopplöshet som orsakas av nedbrytandet av gudsbilden i Ingmar Bergmans välkända trilogi som består av Såsom i en spegel (1961), Nattvardsgästerna (1963) och Tystnaden (1963) som är kända för sitt fokus på andliga frågor. Bergmans filmer är en form av konst och därför det finns nästan inga tillfälligheter. Liksom allt annat också misströstan speglas i filmen av Bergman på ett visst sätt. Den Norstedts svenska ordboken definerar adjektiv hopplös som „som inte inger något som helst hopp om situation“ (Norstedts svenska ordbok 1990 s.385). Huvudsakligen i denna uppsatsen menas med andlig hopplöshet att man vill få trygghet från guds tillvaro i en svår situation men inte få det. I denna uppsats hopplöshet är också nära knutet till ens föreställning om en möjlig framtid med gud och gudsbild. Trilogin handlar om andlig reducering och att göra denna trilogi var en andlig utvecklingsprocess även för Bergman, som växte upp i ett religiöst hem, där han gått mot agnosticism under vilken han var befriad från fruktan för döden och guds straff (Steene 2005 s.39), fanns det också mest forskning i förändring av gudsbild i dessa tre filmer. De flesta karaktärerna lider och känner sig övergivna eftersom guds existens är inte självklart. De behöver ett bevis för att känna sig trygga och älskade. Bergman själv har kommenterat att de flesta karaktärer i dessa tre filmer är döda och förlorade för att de inte kan nå någon utanför sig själva (Playboy 1964 s.68). Deras känsla av att vara förlorad och oälskad på grund av guds frånvaro är också nära knutet till känslan av hopplöshet. Trilogin börjar med filmen Såsom i en spegel (1961) som utspelar under ett dygn vid en sommarstuga där den schizofrena Karins grepp om verkligheten glider bort och genom vilket Bergman visar de många sidorna av gudsbild som gör karaktärerna att känna sig väldigt förvirrade och hopplösa. I Såsom i en spegel gör Bergman det uppenbart att alla sorts kärlek är det enda rätta beviset för guds existens. Då kommer Nattvardsgästerna (1963) som är ett svar på den första filmen och ifrågasättes den hela gudfruktiga tillvaro. Det handlar om en pastor som inte längre kan styra sin flicks på grund av han inte längre vet om han tror på gud. Han tycker att det enda botemedel mot hans personliga lidandet kan vara ett bevis på guds existens. Nattvardsgästerna följs av den sista filmen i trilogin som heter Tystnaden (1963) där gud är död for gott och knappt ett minne. Därför fortsätter också den hopplösheten orsakad av guds frånvaro liksom i Såsom i en spegel och Nättvardsgästerna men nu bara i en värld helt utan gud. För att citera en liten del av Bergmans förklaring av trilogin: "Och så Tystnaden – allt är ännu mer avskalat, en värld helt utan gud. Där bara handen – gemenskapen – finns kvar. Och musiken" (Sjöman 1963 s.220).